Det här var faktiskt andra gången jag besökte pyramiderna i Giza och Sfinxen. Förra gången var för ungefär ett år sedan, och ändå kändes mötet den här gången helt annorlunda. Kanske för att jag visste lite mer vad som väntade. Kanske för att jag själv är på en annan plats i livet. Eller kanske för att platsen faktiskt har förändrats. Det slog mig hur speciellt det är att återvända till en plats man redan sett och ändå bli lika berörd.

En plats i förändring

Sedan förra året har det hänt en del i området runt pyramiderna. Numera åker man runt med hop-on hop-off-bussar som tar besökare mellan de olika stoppen i området. Det gör att det är mycket mindre vanlig biltrafik inne på området, vilket märks tydligt. För mig gjorde det stor skillnad. Det kändes lugnare, mindre kaotiskt och mer som att platsen fick andas lite mer. Mindre tutande, mindre avgaser och mer utrymme att faktiskt ta in det man är där för att se. Det gjorde också att det blev lättare att stanna upp, kliva av, titta, känna och bara vara en stund.

Tidig morgon och första intrycket

Den här gången var vi på plats tidigt på morgonen, vilket jag är så glad för. Det var fortfarande relativt lite folk, temperaturen var behagligare och hela området kändes mjukare, nästan stillsamt. Att få se pyramiderna i morgonljus, innan hettan och folkmassorna tar över, gav upplevelsen ett helt annat lugn. Jag kunde gå i min egen takt, stanna när jag ville och verkligen låta blicken vila på formerna, stenarna och horisonten.Det var som om platsen viskade snarare än ropade.

Mer än sevärdheter – de känns fortfarande

Trots att jag redan varit där en gång blev jag återigen tagen av hur stark närvaron är. Det är inte bara imponerande byggnader. Det är något mer. Något som bär på lager av tid, liv och mänskliga ambitioner. Jag tänkte mycket på alla människor som en gång varit här för helt andra syften än att fotografera och turista. På arbetet, mödan, tron och makten som låg bakom varje stenblock. Och ändå står de kvar. Stadiga. Tysta. Orubbliga.

Sfinxen – samma blick, samma lugn

Sfinxen gav mig samma känsla som förra gången, men kanske ännu starkare nu när jag kunde stanna upp mer. Den där blicken som både känns avvaktande och tidlös. Som om den sett allt och inte har någon brådska alls. Jag fastnade länge i tanken på hur många generationer som passerat framför just den platsen. Hur kort vår egen stund egentligen är, men hur betydelsefull den ändå kan kännas när man står där.

Att komma tillbaka – och se både platsen och sig själv med nya ögon

Det kanske finaste med att återvända till Giza var att inse att även om pyramiderna i stort sett är desamma, så är inte jag det. Mellan förra besöket och nu har livet rullat på, saker har hänt, tankar har mognat. Den här gången blev upplevelsen mer eftertänksam. Mindre “wow, jag är här” och mer “vad gör det här med mig”. Jag tänkte på hur vi människor, oavsett tidsepok, verkar ha samma behov: att förstå världen, att skapa, att lämna spår.

När vi åkte därifrån kände jag en stark tacksamhet. Tacksam för att få återvända. Tacksam för att få se hur platser kan förändras, och hur man själv förändras tillsammans med dem. Pyramiderna i Giza blev inte bara ett återbesök. De blev en påminnelse om tid, förändring och om hur värdefullt det är att ibland stanna upp och bara ta in var man är just nu.

Vi tackar för oss och att ni har läst vårt inlägg om den här upplevelsen. Se gärna de äldre inläggen och de kommande inläggen om andra upplevelser, campingar eller ställplatser och har ni några frågor är det bara att höra av sig. Du kan även prenumerera på bloggen så missar du inget nytt inlägg. Följ oss gärna på instagram och youtube. Helene & Krister